jag inte skulle kunna fixa till den här bloggen och även så småningom ha en och annan läsare! Jag menar att jag är ju för tusan en högintressant person.
Nej knappast. Men jag är i alla fall ovanlig. Idag jobbar jag och det är riktigt trevligt. Lungt och fridfullt. Gulliga barn och deras trevliga päron. Två sommarvikarier som är toppenduktiga och till lunch ska vi äta lax och hollandaisås och jordgubbar till dessert. Sedan ska jag baka något gott till kaffet och innan jag går hem ska jag äta tacobuffe. Maken är som vanligt gulligast i världen och gick glatt upp och skjutsade hit mig kvart över sex i morse. Han är bara så bäst! Eller som Lisa Nilsson sjunger, nån däruppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur. Min tur att träffa nån som vet vad jag behöver, mina ensamma dagar är för alltid över.
Det är intressant det där. Ensamma dagar har jag inte haft många rent fysiskt sett så många alls. Om sanningen ska fram så har jag varit i relationer sedan jag var 14 år. Ibland flera stycken. Men på ett sätt så var jag ändå ensam för att det är unikt för mig det jag har med maken. Tvåsamheten. Jag kan vara fullständigt mig själv med honom. Jag kan vara mig själv liksom ända in under huden. Svag och bräcklig. Lat och barnslig. Bråkig. Dum och pinsam. Pruttande. Skällande. Jag kan leka bebis. Han älskar mig mest av allt på jorden ändå. Det för med sig att jag inte alls behöver vara allt det där jobbiga eftersom jag mår bra. Det är kärlek för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar